Humanisternas intellektuella klusterbomber
Så har ett antal kristna
fått svara på humanisternas artikel i DN. (Trots akademiska titlar i större mängd än sina meningsmotståndare, blev de inte likt dem förärade epitetet intellektuella
– rättelse: kanske blev de det i pappersupplagan av DN.) Nu hade de ett svårt jobb. Humanisterna hade nämligen i sin artikel använt en mycket svårbemött metod för att argumentera: Man sprutar ut anklagelser i sådan mängd att det i princip inte går att bemöta dem. Jag kallar detta debatt-klusterbombning.
Fäller man tillräckligt många bomber, så hoppas man att den sammantagna effekten blir överväldigande, oavsett precisionen på varje bombkapsel. Sedan träffar man alltid något mitt i prick, bara anklagelserna är många nog. Varje sådan träff tas sedan för intyg om att man hade rätt i sak.
Motargument
Att diskutera de enskilda exemplen på religionens skadlighet är därmed tämligen fruktlöst. Det är just när man försöker bemöta detta som diskussionen går i stå, vilket tydligt märks på de i och för sig tämligen imbecilla kommentarerna på DN:s sida.
Men i motsats till detta så presenterar de tio kristna
också två bra argument. Min tolkning av dem följer:
- Det är skillnad på religion och religion. Av makt korrumperad religion har föga gemensamt med äkta kristendom. Det är skillnad på barn och badvatten. Humanisterna föredrar att klumpa ihop, tolka till det värsta och släppa alla nyanser. Eftersom somlig religion är ond, så måste religion per definition vara ond. Illgärningar gjorde i ateismens namn vill de aldrig stå till svars för, dock.
- När man bekämpar det kristna kultur- och värde-arvet, så sågar humanisterna i själva verket på den gren där de själva sitter. Detta kunde sägas tydligare i artikeln. Historiskt kan betydelsen av pietismen och baptismen som skapare av dagens ideal om tolerans och respekt knappast överskattas. Nästan varje upplysningsfilosof av rang – som humanisterna gärna vill tro var de som gjorde att vi kunde lämna mörkret bakom oss – var i själva verket skolad i sin ungdom inom pietistiska tankeströmningar.
En sann historieskrivning
Motrörelsen mot religionskrigens intolerans skapades alltså inte av ateister, utan av troende. På detta område, liksom på vetenskapens, så ägnar sig således humanisterna åt en omfattande historieförfalskning. Exempelvis så var det inte en konflikt mellan upplysning och religion när Galilei stod inför rätta, utan det var en konflikt inom religionen. Galilei själv och hans sympatisörer var troende, däribland ingick också stora delar av katolska kyrkans ledande skikt.
Det finns ingen objektivitet i modernitetens mening
Det finns ett tredje argument i artikeln, som jag tyvärr inte tycker kommer fram så klart som man kunde ha hoppats. När man kommer in på frågan om barnuppfostran (och underförstått friskolor). Genom sin totala oförmåga att tillägna sig ens en basal kritik av moderniteten, så sitter humanisterna fast i illusionen om att den egna åskådningen är objektiv och neutral. Jag brukar jämföra med växellådan på en bil. De tror sig vara i neutralläget, och sedan är all religion själva växlarna (och alla backar dessutom bilen bakåt). Ur detta kommer förslag som att man inte kan förbjuda religion, men i vart fall att man skulle kunna förhindra att någon exponeras för den, före myndig ålder.
Modern vetenskapsteori har tillsammans med modernitetskritisk filosofi förklarat bortom rimligt tvivel, att detta inte är fallet. Människor är aldrig tabula rasa
, oskrivna blad, och ingen tankemässig miljö, ej heller ateismen eller ens agnosticismen, har ett neutralt förhållningssätt. Öppenhet och respekt kan inte definieras som att man tillhör en viss åskådning, utan det definieras i förhållningssättet till de åskådningar man själv inte delar. Man är inte demokratisk i och med att man förfäktar en viss åsikt, utan genom sin attityd mot den som förfäktar en annan åsikt.
Humanisternas hållning har inte så lite gemensamt med de gamla folkdemokratierna
— en härlig tautologi, då demos
betyder just folk — där man definierar sig som tolerant genom att hävda en skyldighet att tro på det rätta sättet.
Närmare granskning
Samtidigt kan man se hur kristna missgärningar ofta är något helt annat än just kristna
när man skrapar lite på ytan. Det är välbevisat att de flesta soldater under exempelvis 1500- och 1600-talen i själva verket var lycksökare, som ofta bytte sida från den förment protestantiska till den förment katolska om de blev tillfångatagna. Med tanke på denna deras ombytlighet, så är det svårt att se hur en religiös tro låg bakom deras krig och härjningar.
Vid närmare granskning ser man att de missgärningar som gjorts inom den kristna historien sällan berott på fanatiskt stark tro, utan på svag tro. Den som är trygg i sin upplevelse av gudsgemenskap och förvissad om att Gud håller hela världen i sin hand
, behöver inte ta till våld, hot, manipulation eller skrämsel. Men närmare granskning är ju inte direkt humanisternas paradgren!
Diverse P.S.
- Jag skulle vilja förse det här inlägget med fotnoter till ett antal böcker som styrker mina påståenden, men alla mina böcker ligger just nu i flyttkartonger…
- Ja, jag vet om att den intellektuella nivån på bloggkommentarer från kristna människor också tenderar att bli rätt låg. Kommentarer som sådana är sällan vettiga alls, enligt min mening. Jag har aldrig brytt mig om att aktivera kommentarer på min blogg av just det skälet
- I denna artikel använder jag ordet humanisterna med denotation endast på den grupp missionerande ateister som i Sverige leds av Christer Sturmark, inte på alla anhängare av humanism som tankeströmning.
Publicerad: 2009-06-28 05:17
Uppdaterad: 2009-06-28 05:17
