Skilj på konflikt och mobbning

Ett av de största problemen som finns med hantering av konflikter, trakasserier och mobbning är att man ofta behandlar allt på samma sätt. Det är skillnad på en schism mellan två jämbördiga parter, och trakasseri och mobbning. Man "löser" inte mobbning genom att "förlikas", utan genom att offret ges upprättelse.

Konfliktens natur

När jag kallas in för att hantera konflikter så utnämner jag inte mig själv först till medlare, utan till utredare. Om jag redan från början har bestämt mig för att medla, så har jag också i förväg uteslutet ett antal möjliga konfliktscenarier. Medling syftar till att stridshandlingar skall upphöra och att parterna skall förlikas.

Som liten fick jag ofta höra att det aldrig är ens fel när två träter. Detta är en av de värsta lögner som finns. Med den logiken försvarar Turkiet sitt folkmord på armenier och syrier, med den logiken kan inga förövare ställas till svars för något alls i längden.

Som inkallad part att hantera en konflikt måste man alltså börja med att utreda. Detta innebär inte att man måste ta parti för den person som klagar. Att utreda är inte att ta ställning, men det innebär att man nalkas konflikten utan att i förväg ha bestämt vad slags lösning som man skall komma fram till.

Den "rena" konflikten

En ren konflikt består i att två relativt jämstarka parter beter sig som lika goda kålsupare. Dessa konflikters ursprung kan vara relativt banal och de kännetecknas oftast av ömsesidig upptrappning. Ofta innebär de att konflikten efter ett tag lever med sig själv som drivkraft. Oförrätterna som begås under resans gång blir det bränsle som håller konflikten vid liv. I somliga fall kan rent utav det ursprungliga skälet falla i glömska.

Den mytologiserade konflikten

En konflikt som tillåts eskalera kan efter hand utveckla sin egen mytologi, parterna i den upprättar och upprätthåller en världsbild där den andra parten beskrivs som djävulsk. Denna sortens mytbildning återkommer ständigt i konflikten mellan Israel och palestinierna.

Lösning på rena konflikter = klassisk försoning

Försoning är inte alltid möjlig, när viljan saknas. Det är naturligtvis medlarens målsättning, men ofta tvingas man nöja sig med att inte komma så långt.

Upphörande av stridshandlingar, avspänning
1. Helst genom överenskommet "vapenstillestånd".
2. Annars genom separation, en tredje part håller kombattanterna åtskilda.
Konkreta eftergifter och slopade krav på hämnd
Utvecklande av empati för motståndaren, erkännande av hans/hennes värde.
Ånger över de egna felstegen
Vänskap, kärlek
Förtroende

För den mytologiserade konflikten så ställs naturligtvis det tredje steget i fokus. Att propagandistiskt svartmåla den andres karaktär och skapa en identitetsskapande skildring av hans/hennes begångna oförrätter är ju raka motsatsen till empati och erkännande.

Trakasserier

Till skillnad från den rena konflikten så handlar trakasserier inte om två relativt jämbördiga parters stridshandlingar, utan om en starkare parts förtryck av en underlägsen part.

När den ena parten beskrivs som starkare, så är det inte en beskrivning av att han/hon är starkare som person, mentalt eller fysiskt, utan att den parten har en starkare ställning, återfinns högre upp i hierarkin helt enkelt.

Trakasserier är ett maktmedel, och för att ta reda på huruvida någon blir trakasserad så måste man ställa frågan om makt. Det är skillnad på strid och förtryck.

Mobbning

För att man skall kunna tala om mobbning, så måste det finnas en "mobb", en grupp människor. I denna grupp kan det ibland finnas vissa uppviglare, vars skuld är större än de andras. Dessa uppviglare är inte sällan relativt passiva vad gäller mobbningens konkreta uttryck. Inte sällan tvingar de andra att bli deras hantlangare. Oftast med subtila medel och med hotet om att man själv kan bli offer om man inte deltar.

Den mobbande gruppen kan ofta ha en syn på sina handlingar som relativt rättfärdiga. De ser ett fel hos sitt offer som de menar är saklig grund att hantera honom eller henne illa. Det kan vara värt att dra sig till minnes att ordet "mobb" förekommer i sammanhang som "lynchmobb", där det åsyftar att man söker straffa någon - som i och för sig kanske gjort sig skyldig till något - utan att denne fått en saklig och rättvis prövning av sin skuld.

I samband med mobbning är det ofta så att den kan fortsätta genom att det blir skamligt att vara ett offer. Att vara någon som blir utsatt kan vara en så stor skam att det förekommer att den som blir mobbad själv vägrar att kalla det just mobbning som man utsätts för.

Lösningen på trakasserier och mobbning

Det är av yttersta vikt att man inte behandlar trakasserier och mobbning som vore de rena konflikter. I skolvärlden förekommer det ofta att lärare eller annan personal försöker "lösa" mobbning genom att uppmana de två parterna att "skaka hand och vara sams". Detta är i själva verket en kränkning av offret. Genom att utmåla den som mobbats som lika skyldig som den som mobbat, så har man inte bara fundamentalt missförstått konfliktens natur, utan man har också förvärrat dess skada.

En "medlare" som behandlar mobbning och kränkning som vore de vanliga konflikter kommer alltså per definition att göra sig till någon som deltar i förtrycket.

Av detta skäl är det alltså nödvändigt att man inte utnämner sig själv till medlare innan frågan om konfliktens natur är utredd. Den som kallas in för att hjälpa till vid en konflikt är inte neutral och opartisk om man direkt går in i en medlarroll. Den tredje parten skall naturligtvis inte heller förutsätta att det som man blivit ställd inför är trakasserier, utan det är just detta som skall utredas. Också den som anklagas för att trakassera skall ha en slags "rättssäkerhet".

Lösningen på trakasserier och mobbning måste inkludera en upprättelse av den som drabbats. Detta innebär att man måste inse att ett legitimt krav på just upprättelse inte är detsamma som hämndbegär. Om man går in i en situation av trakasseri och kräver av den trakasserade parten att denne skall göra sådana eftergifter som nämndes i punkt två ovan, så kan det också få till effekt att "medlaren" blir någon som deltar i trakasseriet, inte minst om förövaren svär sig fri från ansvar. Under skenet av att vilja förlikas (när förlikning inte är lösningen) kan den som utövar förtryck framstå som den hos vilket problemet inte ligger. Genom att hävda det som rättmäteligen är det korrekta, nämligen att få en upprättelse, så kan det för en "medlare" verka som om offret i själva verket är den besvärliga parten, som inte vill ta steg två enligt ovan.

Det får aldrig någonsin uppstå en situation av dubbelbestraffning. Om den utsatta parten först kan bli trakasserad och sedan utsätts för ytterligare repressalier när han eller hon helt enkelt står upp för sin rätt, då är vi illa ute.

Anseende eller integritet?

En organisation som är satt att tjäna höga ideal har ofta ett dilemma. För sin trovärdighets skull så måste den framstå som om den i allt efterlever de ideal den tjänar. När den i själva verket inte gör det, så uppstår därför ett slags behov av att tysta ner affären.

Detta visade sig när Katolska Kyrkan inte utredde anklagelserna om pedofili i Boston, utan valde att skydda det egna anseendet hellre än pedofilernas offer. Just för att Kyrkans anseende var så viktigt kom den att bryta mot de värderingar den egentligen är satt att tjäna.

Politiska partier har detta dilemma i än högre utsträckning, eftersom det i allmänna val är beroende av omgivningens förtroende. Få organisationer torde ha så stora frestelser att tysta ned obehagliga historier.

Hurdan jag faktiskt är måste alltid vara viktigare än vad jag verkar vara. Integritet är viktigare än anseende.

Utredningens villkor

Inom juridiken skiljer man mellan brott som görs uppsåtligen (som mord), brott som görs utan planering (som dråp) och brott som görs utan egentlig avsikt (vållande till annans död). I utredning av en konflikt eller av trakasserier och mobbning så är det viktigt att man i första hand fokuserar de inblandades faktiska beteende.

Reagera på följande utsaga: "Jag har aldrig haft för avsikt att… och det var ju beklagligt att hon tog det på det viset." Inte ens om påståendet är sant, så innebär det att trakasserierna inte har skett. Det faktiska resultatet räknas. Måhända kan intentionen styra vår bedömning av trakasseriernas grovhet, men förekomsten av trakasserier avgörs inte utifrån gärningsmannens intentioner, utan hans faktiska beteende.

För att kunna fastställa vad slags konflikt man utreder så är det av stor vikt att man inte bara ställer frågor om de inblandades upplevelser och tolkning av situationen, utan att man likt en brottsutredare söker finna objektiva fakta. Vad exakt sades? Vad gjordes? När? Trakasserier och mobbning ses när det i dessa formar ett mönster.

Mobbning och trakasserier får inte sin kraft genom styrkan i de enskilda övergreppen. Kraften bakom kommer främst av det sätt på vilket någon görs osynlig, försvarslös och ringaktas. Därför är det också viktigt att utredningen inte bedömer de enskilda övergreppen isolerat, utan ser till den ackumulerade effekten.

Sammanfattning

Om man som tredje part behandlar trakasserier eller mobbning som vore de en enkel konflikt, så kommer man i själva verket att bli någon som deltar i trakasserierna, snarare än bidrar till deras lösning. Kyrkor, politiska partier och ideella organisationer, vars anseende är en förutsättning för deras verksamhet, blir ofta sämre än andra organisationer på att hantera mobbning och konflikt. Att rädda organisationens ära får aldrig gå före att ge upprättelse åt den som blivit utsatt.

Publicerad: 2005-06-16 10:14
Uppdaterad: 2005-06-16 09:18

Permalink

Lars Gunthers bloggsida