Bibeln förmedlar en framtidsvision och ett starkt ideal om harmoni. Samtidigt uttrycker den en realism om det ondas existens och omöjlighet att utrotas. De hemvändande judarna från Babylon återvände inte till ett tomt land. De sågs av många som ett hot och de utsattes för trakasserier. För Nehemja var inte lösningen på kort sikt att skapa "förtroende", utan att bygga en mur. Överlevnad krävde försvarsåtgärder och en mur var den viktigaste beståndsdelen.
Den senaste tiden har två större utspel gjorts från Missionskyrkan (som jag tillhör) och andra samfund: Dels ett uttalande från kyrkokonferensen, dels den s.k. hoppkampanjen. Fyra kristna ledare lanserar hoppkampanjen den senare i DN (18 juni). Eftersom också jag upprörs över bilderna på fattigdom och lidande från palestinska flyktingläger så skulle jag vilja instämma helhjärtat. Men det gör jag inte, därför att det fattas för mycket i analysen av konflikten.
En artikel räcker inte till för att påvisa alla de fundamentala fel som gjorts i de analyser som ligger till grund för dessa initiativ. Men tendensen är enkel. De bygger på överdriven förenkling av situationen. Man ser Israel - felaktigt - som den större våldsverkaren, som den enda part som bryter mot folkrätten, som den enda part man måste sätta press på.
I DN skrev man dock också: Israel har tveklöst rätt och
skyldighet att skydda sin civilbefolkning mot terrorattacker, men den
israeliska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och
humanitära rätten.
Det låter sympatiskt, men den rätt och skyldighet som
Israel tveklöst
sägs ha är i själva verket helt annullerad enligt det
synsätt som förmedlats av de ledare som står bakom hoppkampanjen.
När man kritiserar militära och polisiära insatser från
Israels sida, så saknas alltid en grundläggande insikt om de faktiska
förutsättningarna. Tråkigt nog måste jag därför föra ett resonemang om militära
verkligheter. Bygget av en skyddsbarriär ingår som en del i bilden. På
Missionskyrkans hemsida
rekommenderas bl.a. boken I murens skugga
,
som handlar om de ekonomiska, politiska och sociala konsekvenserna av den
israeliska muren.
Jag undrar varför inga militära konsekvenser behandlas. Om
Israel har tveklöst rätt
att försvara sig, så borde väl den aspekten också
beröras?
Invasionsförsvar
Krig mellan konventionella arméer kan ske huvudsakligen på två sätt: Man kan vinna i kraft av överlägsna resurser i ett utnötningskrig. Så vann de allierade över Hitlertyskland och Hirohitos Japan. Men man kan också vinna tack vare att man strategiskt tar till vara en teknisk-taktisk överlägsenhet. Så har Israel vunnit 1956, 1967 och 1973. Så vann Alexander den Store, vars armé på 60 000 man besegrade persiska arméer som var upp till fem gånger större. (Tack vare militära tekniska-taktiska-strategiska framsteg så läser alla teologistudenter grekiska och inte persiska idag.) Teknisk överlägsenhet i sig är värdelös utan taktiskt utnyttjande av desamma. 1941 hade Sovjet mer än fem gånger så många stridsvagnar som Tyskland, och dessutom var de bättre. Men man hade (ännu) ingen idé om hur de skulle användas. Men teknisk-taktisk överlägsenhet är till liten nytta utan strategiskt utnyttjande av desamma. 1973 hade arabstaterna det tekniska överläget och en strategi utifrån densamma. Israelerna kontrade med en bättre taktik. De fick ut maximalt mycket från sina vapen, medan araberna lite för mycket på tekniken i sig. (De var bättre rustade än Warszawapaktens soldater vid samma tid.) Alla tre pusselbitarna måste alltså falla på plats.
Trots all utveckling förblir ändå somliga detaljer
oförändrade. Höjdskillnader spelar roll också idag. USA:s nya stridsplan,
F-22 Raptor, är hur makalöst avancerat som helst, men ändå vill man likt röde
baronen ha ett höjdöverläge i luftstriderna, och lägger upp sin taktik
därefter. En attack från Västbanken och Golan och neråt har helt andra
förutsättningar än en attack upp mot desamma. Somliga klassiska
ingredienser blir faktiskt bara viktigare med ny teknik. Israel överlevde 1973
års krig med en hårsmån, endast tack vare att man hade Golan och Sinai som
buffertzoner
. Ett tillbakadragande till 1949 års gränser innebär att man
endast har ett enda alternativ att bruka - förebyggande anfallskrig. Hur
folkrättsligt rätt är det? 2000-talets vapen innebär att detta faktum endast
förstärkts. En modern snabbrörlig armé kräver större buffertzoner för
att kunna stoppas med defensiv taktik.
Ett tillbakadragande vore detsamma som att man övergav, sina
möjligheter att försvara sig från invasion (annat än med anfallskrig).
Att erkänna Israels tveklösa rätt
att försvara sig är därför synonymt med att
erkänna deras rätt att behålla kontrollen över Golan och ett stort antal
militära installationer på Västbanken, samt möjligheten att förflytta
truppstyrkor dem emellan. Dessa möjligheter måste fungera idag och om
femtio år, och rymma många flexibla möjligheter.
Raketförsvar
Israel hotas av tre slags raket- eller robotattacker. Dels kan man drabbas av Scud-liknande ballistiska missiler. Mot dessa finns det idag fungerande försvar, såsom roboten Arrow och Patriot PAC-3 (som förbättrats påtagligt sedan 1991). Men radarinstallationerna för dessa system måste placeras öster om Jerusalem för att fungera. Också detta kräver en fortsatt närvaro på Västbanken.
Idag tillverkas lågtflygande kryssningsrobotar som flyger i mach 3. Tidig varning är den enskilt viktigaste faktorn i försvar mot dessa. De kan flyga mellan Teheran eller Damaskus och Tel-Aviv på några få minuter. Luftförsvaret kräver att man har multipla möjligheter att skjuta ner dem, framför allt om man beskjuts av åtskilliga robotar på en gång. Detta innebär också att fullständig reträtt från Golan och Västbanken är omöjlig.
Den vanligaste attacken Israel drabbats av är beskjutning av artilleriraketer. Dessa uppfanns av Tyskarna under andra världskriget, men det var Rysslands Katyusha ("stalinorglar") som blev mest kända. I mellanöstern har de flesta arméer ryskt raketartilleri, 107 mm tjocka raketer som är tänkta att skjutas i salvor. Både Israel och arabstaterna använde dem på det sättet i krigen -67 och -73. Hizbollah använder dem som terrorvapen och skjuter enstaka raketer över gränsen från Libanon. Deras träffsäkerhet är mycket liten och man vill helst skjuta mot en stor stad för att vara säker på att träffa något. Att skjuta från en höjd och neråt utökar deras räckvidd. Mot dessa raketer finns det bara ett enda försvar, nämligen moteld. Sådan kan läggas med stor precision redan innan raketen slagit i marken, tack vare modern artilleriradar.
Mardrömscenariot för båda parter är alltså att terrorister skjuter raketer från höjderna på västbanken mot den tätbefolkade kuststräckan i Israel och Israels enda motvapen är att skjuta tillbaka mot människor som med all sannolikhet använder oskyldiga civila som sköldar.
Försvar mot terror
Israel har idag ett ganska väl fungerande försvar mot terror. Man stoppar de flesta terrorattackerna innan de blivit utförda. Hade alla försök till terror lyckats hade antalet dödade israeler minst femdubblats. Det är en viktig faktor att tänka på när man ser på antalet dödsfall. De förhatliga vägspärrarna är den viktigaste anledningen till försvarets relativa effektivitet. Om man skall sluta upp med dessa så måste man ha något annat i stället. Vari detta andra skulle bestå har männen bakom hoppkampanjen ingen idé om.
Det finns inte ett enda exempel på försvarsåtgärder Israel vidtagit som man tyckt vara befogat. Ibland blir kritiken rent utav absurd. När palestinska terrorister använder civila ambulanser för att transportera sig själva eller material, så kritiserade man Israel för att de stoppade och undersökte ambulanserna - inte den palestinska myndigheten för att de tillät deras missbruk.
Militärtekniskt sätt så är en mur en fungerande lösning.
Murar skapar inte förtroende, men de förhindrar våld. På så vis har murarna i
Belfast faktiskt fungerat. De har inte skapat shalom
, men de har bevarat
människor vid liv. På så vis fungerar kravallstaket mellan fotbollshuliganer
och demonstranter med ytterlighetsåsikter. Det allra bästa exemplet på hur
en skyddsbarriär kan få avgörande militär betydelse är hur den marockanska
armén besegrade Polisariogerillan, tack vare en mur genom f.d. Spanska
Västsahara. Det finns barriärer redan idag mellan Israel och Libanon, samt
Israel och Gaza. De fungerar, inte perfekt, men bra.
En mur är ingen positiv åtgärd för att utbreda kärlekens budskap, men den kan vara en mycket väl fungerande metod att bevara sig vid liv. Faktum är att barriären som byggs kan bli just det som möjliggör minskat användande av checkpoints och därigenom ökad värdighet för palestinierna. Lägg dock märke till att det som kritiserats inte bara är murens sträckning, utan hela idén i sig.
När Nehemja byggde sin mur organiserade Sanvallat ett motstånd mot den. Han försökte få kejsaren förbjuda bygget. Tråkigt nog visar sig många av dagens kyrkliga ledare vara besläktade med denne Sanvallat. Orden om Israels rätt att försvara sig ekar ihåligt tomma. Man kan inte både erkänna Israels rätt att försvara sig samtidigt som man vill beröva dem alla möjligheter därtill. Man kan inte kritisera Israel för att försvara sig på fel sätt, om man samtidigt berövar dem alla möjligheter förutom rent anfallskrig, det mest oacceptabla kriget av alla!