Du är här: keryx/artikel/18. Hoppa till huvudinnehållet (h) Sidans menysektion:
Keryx logotype

Är Bibeln bokstavligen Guds Ord?

Om denna artikel

Ett försök att teckna en rimlig förståelse av verbalinspirationen och bemöta de många ovidkommande saker den kritiserats för. Artikeln avslutas med några konsekvenser på bibeltolkningens område.

Publicerad: 2004-10-10

Uppdaterad: 2004-10-10

 

Bibelns vänner och dess kritiker gör ofta samma misstag. Man har svårt att skilja mellan textens inspiration och tankegångens inspiration. Bibeln innehåller oinspirerade tankegångar. Med detta menas att varje ord inte är ett orakel från Gud, inte en helig och ren tanke. Men denna självklarhet är inte ett bra argument mot tron på att Bibelordet som sådant är en av Gud inspirerad text. I denna artikel ämnar jag visa hur man genom en korrekt förståelse av inspirationens innebörd både befrias till ett förtroende för Ordet som sådant och slipper ängsligt försvara det mot ovidkommande kritik.

Vad menas egentligen med verbalinspiration?

Ordet verbalinspiration är relativt nytt. Det myntades (mig veterligen) först under reformationen, när man ville förtydliga varför Skriften är tillförlitlig, till skillnad från påven och kyrkan. Detta innebär dock inte - som många nutida kritiker vill hävda - att också tanken på en av Gud helt igenom inspirerad Skrift skulle vara ny.

Tvärtom! Om man beaktar på vilket vis man använt de bibliska texterna under den kristna församlingens historia, så ser man att de alltid ansetts sanna och heliga. Det man varit oense om är tillvägagångssättet då man skall tillgodogöra sig deras budskap. Också på denna punkt kommer verbalinspirationens kritiker oftast med missförstånd i sin kritik. Att tro att Bibeln bokstavligen inspirerats av Gud är inte detsamma som att tro att varje text utgör en naturvetenskaplig eller historisk sanning. Om texten själv gör anspråk på att vara historiskt sann, så tror vi det. Men andra texter, som är poesi eller allegorier, de är naturligtvis inte sanna i historisk mening.

Tron på Bibelns inspiration är inte detsamma som exempelvis tron att varje passage i densamma äger samma vikt då man formulerar läran. Det är inte alls ologiskt eller ohederligt att tro att lagtexterna i GT är verbalt inspirerad text av Guds Ande, utan att för den skull hävda att de skall tillämpas exakt idag, komplett med domstolsförfarande och straffsatser. Tvärtom står det ju tydligt att denna lag gavs till det judiska folket för att vägleda dem att bygga upp sitt israeliska samhälle. Ingenstans står det, eller ens antyds det, att texterna skall utgöra en bokstavligt tillämpad lag i andra sammanhang.

Verbalinspiration är heller inte en tro på att Gud dikterat vad de mänskliga författarna skall skriva. Det har gjorts undersökningar om bibelsyn bland olika präster och pastorer i Sverige, där man fått frågan om man tror att Bibeln är Guds eller människors ord. Frågan har då formulerats av någon som inte alls förstått detta. Verbalinspirationen innebär att Ordet är till fullo Guds ord, samtidigt som det är till fullo människors ord. De mänskliga författarnas personligheter, språk och situation lyser igenom. Exempelvis är Paulus brev skrivna för att han ville adressera mycket konkreta problem i de församlingar han grundat. De innehåller personliga hälsningar och anspelningar, samt en hel del av mannens temperament!

Genom att lägga dessa missförstånd åt sidan, så har vi också bemött och avfärdat större delen av den kritik som riktats mot verbalinspirationen. Men låt oss också formulera tanken positivt: Verbalinspiration är tanken att Gud, genom sin försyn och genom sin Andes direkta vägledning låtit Bibelns texter bli ett ofelbart Ord ifrån Gud själv. Bibeln visar på en Gud som leder människor genom sin Ande. I somliga fall, som perserkonungen Kores, utan att personen visste om att hans ingivelse kom från Gud. I andra fall kände personen av en tydlig visshet om att nu var det Guds Ande som la budskapet i hans mun. Det perfekta slutresultatet - den inspirerade texten - kan alltså delvis förklaras av Guds Andes direkta ledning och ingivelser. Men Bibeln visar på en Gud som verkar sin plan genom för oss människor till synes slumpmässiga inträffanden. Till och med människors onda planer leder i slutändan fram till ett gott resultat. Gud behöver inte ha perfekta medarbetare för att åstadkomma ett perfekt slutresultat. Bibelns mänskliga författare kom att ingå i av Gud orkestrerade händelser, så att just deras ord också kom att bli detta heliga Guds Ord. Verbal inspiration är alltså inte detsamma som att författarna alltid kände sig speciellt inspirerade.

En tredje del, och för speciellt Nya Testamentet viktig del, är att författarna stod i en oerhörd närhet till Jesus själv. De var apostlar, eller ingick som en del av ett team runt en apostel. Detta har ifrågasatts av bibelkritiker, men det har inte förts fram några skäl som vid en närmare granskning kan sägas vara annat än spekulation och förmodan. Den kristna kyrkan har, med tanke på bibelböckernas betydelse, faktiskt haft en anmärkningsvärd hög grad av koncensus under århundradena om vilka böcker som skall ingå i NT. Ett så höggradigt erkännande av den grupp människor som kallas Kristi kropp på jorden krävs det synnerligen starka skäl att avfärda.

Varje vers måste inte tala

Ett bekymmer som kommit ur tron på textens inspiration är att man haft en felaktig förväntan på att varje vers, varje enskild text, måste ha ett uppbyggligt budskap. I denna fälla går både Bibelns vänner och dess kritiker. En text som den om Leviten och hans bihustru i slutet av domarboken är inte ämnad att förmedla en uppbygglig känsla eller någon konkret vägledning. Den står som en illustration av folkets moraliska förfall i en given situation. Det är en berättande text. Ingenstans uppmanas vi följa någon i texten förekommande persons exempel. Ingenstans står det att någon person i texten reflekterar Guds väsen. Ingenstans står det att någon i texten är en förebild till Kristus.

Men oavsett om man läser Matthew Henrys kommentar, eller Jonas Gardells utläggning, så ser man att båda dessa har gått i denna fälla. De tror - utifrån var sin utgångspunkt - att denna text finns i Bibeln för att berätta om hurdan Gud är och vi skall leva. Texten själv gör inga sådana anspråk. Både klassiskt bibeltroende människor och nutida skeptiska forskare har dock haft en tendens att plocka isär Bibelordet i småbitar. Varje litet textfragment har sedan studerats för sig, för att man skall kunna finna dess budskap. De bibeltroende har gjort detta för att man förväntat sig att Gud talar genom varje vers i sitt ord. De skeptiska för att man genom sin metodik vägrat se texterna som en sammanhållen helhet.

När djävulen talar i Jobs bok, eller i evangelierna, så är hans ord inte ett tilltal från Gud. Hans ord är dock en del av Guds tilltal, som vi finner i textens vidare tankegång. Om man läser texterna som helheter, så finner man att i desamma så förs resonemang. Och om man läser Bibeln som en helhet så kan man finna mer genomgripande resonemang, en röd tråd, eller snarare en väv av röda trådar. Varje enskild stavelse i texten är utformad så att den utgör ett perfekt stygn i denna väv. Varje ord är till fullo perfekt utifrån sitt syfte.

Detta kan också förklara hämndpsalmerna i psaltaren. De är Guds ord, men det innebär inte att de uttrycker heliga tankar alltid. När kung David fritt översatt ber slå dem på käften Gud så är det inte en av Guds Ande ingiven tanke. Det är kung Davids kränkthet och rädsla som talar. Men det är ett befriande budskap att dessa böner får bedjas! Det är en underbar tanke att jag kan be till Gud det jag har på hjärtat också då det som finns där inte har kommit till genom Guds försorg.

Det gäller att läsa utifrån textens genre

Om det är något misstag i bibeltolkningen som tron på dess inspiration lett fram till, så är det en övertro på den bokstavliga metoden att tolka texten. Bibelns texter spänner över många genrer: Historiskt berättande prosa, dikter, profetiska orakel, liknelser, allegorier, apokalyptiska visioner, etc. I rädsla för att inte erkänna det som faktiskt är historiskt sant, så har en gren av de kristna skapat en tolkningstradition som ofta vantolkar ordet, då man tillskriver en bokstavlig innebörd också på de ord som uppenbarligen skall förstås symboliskt. Denna tolkningstradition har skadat tron på Bibeln, eftersom den givit Bibelns kritiker för mycket ammunition! Man har med lätthet kunnat påvisa rena missförstånd i texternas tolkning, man har med lätthet kunnat utmåla bibeltroende som psykologiskt rigida, troende på bokstaven mot vedertaget vetande.

Denna gren av kristenheten kallas för fundamentalister inom amerikansk kyrkosociologi. I massmedia idag kallas varje ansats till bibeltro (eller tro på Koranen) också för fundamentalism. Ibland beskrivs fundamentalism mer som en psykologisk läggning än som en konkret åsikt. Oftast används ordet bara för att nedlåtande avfärda någon, som ett skällsord. Ordet fundamentalism är alltså oanvändbart, då dess innebörd har lämnat sitt ursprung. Från början innebar det att man trodde på ett antal fundament, såsom Bibelns inspiration, Jesu försoningsdöd och uppståndelse, etc. Ett stort antal författare från många kyrkor skrev ned dessa i skriftserien The Fundamentals.

Rörelsen som uppstod i denna skriftseries anda kom att gå åt olika håll. En gren fjärmade sig delvis från samhället och odlade den överdrivna bokstavstrogna tolkningsmetod jag nyss nämnt. Det finns dock bibeltroende kristna som på ett mer genomtänkt och trovärdigt sätt förenar in tro på verbalinspirationen, med en tolkningsmetod som tar hänsyn till texternas historiska sammanhang, som utnyttjar språkforskning och andra landvinningar - och med hjälp av dessa sakligt och noggrant avvisar de många vantolkningar som gjorts av bibelskeptiska forskare. Man kan exempelvis relativt tydligt visa att den nytestamentliga världen var förtrogen med en syn på homosexualitet, som vi idag skulle kalla konstitutionell och att det därför inte går att avfärda Paulus ord i ämnet med att han inte talade om sådan homosexualitet. På samma sätt kan man visa att det inte alls föreligger någon fundamental skiljelinje mellan den historiske Jesus och Paulus och den tidiga kristna kyrkan - ett av 1800-talets liberalteologis paradnummer, som lever kvar synnerligen envist, utan sakliga skäl därtill.

Postmoderniteten - ett nytt slags ifrågasättande

Bibeltro behöver alltså inte innebära att man läser texterna som vore de upphöjda till en slags tidlös evig sfär, utanför språkets regler och utanför ett historiskt sammanhang. Idag är det snarare så att det är just de bibeltroende som gärna nyttjar språkvetenskap och historisk forskning för att finna textens innebörd. Just genom detta lyckas man ju gång efter annan visa att de liberala uppfattningarna faktiskt inte håller vatten - inte ens som forskningsrön. Det tidiga 2000-talets efterföljare till liberalteologin tar därför oftast en annan väg till att släppa Bibeln som norm för tron och livet. De förklarar att textens mening finns framför den, att den skall förstås poetiskt och att det inte finns några skäl att tänka sig att sanning också inkluderar korrespondens mellan det sagda och det faktiska.

Dagens kritik mot bibeltron är alltså inte längre baserad på förment vetenskaplighet, utan på postmodernt tänkande. Sanning är inte längre det som faktiskt är sant, utan det språkspel som förekommer inom en viss grupp. Det är sant för oss, inte i sig. Inte heller här gör man Bibeln rättvisa. Man ignorerar dess anspråk och ser allt som poesi, också när det inte är fallet. Läs exempelvis inledningen till Lukas evangelium eller 1 Kor 15 (speciellt vers 14-15). Detta till trots säger man ibland övermodigt att man läser texterna såsom de från början var tänkta att läsas, eller såsom de första kristna läste dem. Detta är naturligtvis rent nonsens! Även om man sällan i den kristna trons historia reducerat begreppet sanning till att enbart handla om korrespondens mellan det sagda och saken, så har man alltid låtit begreppet sanning rymma ett sådant inslag. Man kan inte ta bort den aspekten helt, utan att i grunden förneka evangeliet.

Några ord om textens mening

Om det nu inte är så att varje ord i texten på ett omedelbart sätt uttrycker Guds vilja, då kommer en viktig följdfråga: Hur hittar man textens mening. Alltså, om tron på textens ordagranna inspiration är vägledande för mitt förtroende för texten, så att jag aldrig kan formulera min tro eller leva mitt liv nonchalerandes densamma, men inte vägledande för min metod att tolka densamma, vad har jag då för metod att tillgå?

Formulerat på ett annat sätt: Om jag tror att texterna i Bibeln är inspirerade av Guds Ande, då kan jag aldrig formulera trons innehåll som om de inte fanns. Jag kan inte säga att en viss passage i Bibeln inte är av Gud och lägga den åt sidan. Men därmed har jag inte sagt att jag måste läsa och tillämpa den på ett stelbent bokstavligt sätt. Gud talar inte änglars tungomål i Bibeln. Den är skriven på hebreiska, arameiska och grekiska. Ordens valörer skall förstås utifrån den innebörd de hade vid tillkomstsituationen. Grammatikens regler har inte blivit annorlunda bara för att texten står i Bibeln. Genom att ta hänsyn till textens historiska miljö, så upphäver jag inte dess auktoritet, men jag vägleds att finna dess innebörd. När denna innebörd är funnen, så är den vägledande för min tro och mitt liv.

Historisk-kritiska metoders misstag

Det finns en mängd metoder att tolka bibelordet som går under samlingsnamnet historisk-kritisk. Dit räknas bland annat redaktionskritik och formkritik. Gemensamt för många av dessa är att man - som jag antydde ovan - börjar sitt studium av texten med att dela in den i små atomära delar. Man har inte sett texterna som helheter, utan valt att ofta ganska spekulativt följa dessa smådelar genom en förmodad tillkomst- och utvecklingsprocess, och i denna tillkomstprocess har man sedan rekonstruerat en textens mening bakom texten som sådan.

Problemet med detta tillvägagångssätt är att vi använder spekulation för att nå visshet - och vissheten är därför aldrig inom räckhåll. Ett annat problem är att just genom att man inte behandlar texterna som färdiga verk, så missar man ofta deras uppenbara innebörd. Instinktiv och med rätta har många vanliga bibelläsare vänt sig från dessa teologers tolkningar, just för att de så har skiljt sig från det som uppenbarligen står i texterna.

Att finna textens mening bakom texten är alltså ingen fruktbar metod.

Postmodern metodiks misstag

Detta har jag också snuddat vid ovan. Det finns inte utrymme här att beröra hela den postmoderna tankegången och dess brister och förtjänster, men dess kapitulation inför sanningsfrågan kan mycket enkelt belysas med ett exempel: Döden.

Typisk för postmodern teologi är Ola Sigurdssons resonemang i boken Kärlekens skillnad om vad slags unika anspråk kristen tro kan göra. Med emfas värjer han sig mot absoluta sanningsanspråk. Kristen tro får inte göra - det vore omoraliskt om den gjorde - anspråk på att vara sann i så mening att den korresponderar mot verkligheten som den faktiskt är. Samtidigt vill han värna rätten att få verkligen ge sig hän dess budskap. Den kristna gemenskapen har alltså ingen rätt att få schackra med trons innehåll hur som helst. För oss är det sant (=det vi skall hålla oss till). Detta kallar han partikulär universalism och tanken har bemötts med stort gillande bland andra postmodernt influerade teologer.

Men nu är det så att när vi dör, så kommer inte muslimerna att ställas inför en slags domstol och dömas efter sin tro samtidigt som hinduerna kommer reinkarneras enligt karmalagen, samtidigt som de kristna döms rättfärdiga för Jesu offers skull, samtidigt som ateisterna blir tillintetgjorda som individer, samtidigt som... Det öde som väntar oss efter döden delar vi alla. Om någon av de ovanstående idéerna är värd att hålla sig till inför döden, så måste den ju vara det eftersom den bäst harmonierar med vad som faktiskt kommer att hända oss. Vari detta består kan vi naturligtvis vara oense om, och att tolerera avvikande åsikter är en dygd, men vår oenighet idag är inte ett uttryck för att det inte längre finns en verklighet.

Eftersom postmoderniteten har kapitulerat i sanningsfrågan, så skapar man en ny slags bibelläsning. De historisktkritiska metoderna kan man inte helt fördöma, men i praktiken slutar man bry sig om deras resultat. Sanningen bakom texten är ointressant. Sanningen hittar man enligt denna skola framför texten. I mitt möte med texten uppstår en dynamik och den dynamiken kan se helt annorlunda ut för dig - och det kan vara rätt för oss båda.

Här sammanfaller postmodern bibelläsning med en bärande idé i traditionell kristen andlighet, nämligen att Gud genom sin Ande ger oss personliga tilltal och personlig vägledning. Gud kan välja att lyfta fram somliga aspekter av en text och somliga delar av texterna, för att tillgodose varje individs unika behov av tröst, utmaning, vägledning och inspiration. Så långt är tanken alltså helt OK. Men Guds folk har ett annat behov, nämligen behovet av att stå eniga i tron och pröva om en förkunnelse är sund, om en profetia är äkta och om ett evangelium är sant. Postmodernitetens svar på detta behov är att värdera budskapen efter deras etiska effekt: Leder budskapet till befrielse, kvinnors blomstrande, etc. Men texten i sig kan inte användas till att definiera vad som verkligen menas med befrielse och blomstrande. Man har utanför texterna hämtat sitt facit och de skall nu läsas så att de harmonierar med detta. Texten är inte längre auktoritet. De hjälpvetenskaper man nyttjar är inte längre till för att hjälpa mig förstå texten som sådan, utan de har redan i förväg bestämt vilket mitt slutresultat skall bli.

Att söka textens mening framför densamma hjälper oss alltså inte, när vi lämnar den personliga andakten och studerar vari kristen tro faktiskt består.

Textens mening finns i texten!

Textens mening står att finna i texten själv. Detta uppenbara och enkla innebär inte att vi förnekar att vi som läser den har en förförståelse, som ibland hindrar oss att förstå den. Vi kan vara så vana att se textens betydelse i enlighet med en viss tradition eller utifrån personliga erfarenheter att vi missar vad den säger. Genom att konfronteras med andra som inte tolkar på samma sätt som jag, så hjälps man att bli varse sina egna glasögon och kan göra nya upptäckter.

Om man i sitt studium av Bibeln aldrig blir överraskad, så har man inte ett öppet sanningssökande sinne. Den som ständigt i sin Bibel bara får sina åsikter bekräftade är en lat och feg bibelläsare.

Att textens mening återfinns i texten är alltså inte detsamma som att den återfinns i min invanda förståelse av texten. Tron på Bibelns ofelbarhet blir rent av farlig om man inte kombinerar den med en stark tro på bibelläsarens begränsningar och syndighet. Problemet med fundamentalismen är alltså inte att man tror på Bibeln, utan att man ibland är så säker på att den egna förståelsen av Bibeln är den rätta. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1 Kor 13:12) Ödmjukhet är inte att tvivla på Bibeln. Ödmjukhet är att inse att man i den här tiden aldrig till fullo kommer att förstå den.

Dessa förbehåll är viktiga. Men de utgör ingen kapitulation inför principen. Bara för att jag med mina begränsningar inte kan påstå mig ha funnit den hundraprocentiga förståelsen av texten, så behöver jag inte hävda att texten är otydlig. Visserligen är texterna ofta med flit mångtydiga och kan uppfyllas på mer än ett plan, men det innebär inte att de kan säga vad som helst.

På sätt och vis kan man kanske säga att när man läser Bibeln för att studera dess budskap, när man läser den teologiskt, så handlar det inte bara om att finna ut vad den säger, utan kanske än mer att finna vad den inte kan säga. Det finns ofta ett antal tillämpningar man kan göra av ett givet bibelord. Så resonerar Paulus själv i Ef 5.32: Här låter jag det syfta på... Men det går inte att tolka hur som helst, att tillämpa hur som helst. Somligt går tvärsemot det som står, somligt stämmer inte alls med det som står. Ett resultat av studiet av Bibeln är alltså att man kan utesluta somliga tolkningar, och säga att de inte alls håller måttet.

Artikelinfo
Publicerad:2004-10-10 06:08     Författare:itpastorn
Uppdaterad:2004-10-10 06:08     Ämne:Bibelsyn
Uppdaterad: 2004-10-10 06:08    © Keryx