Du är här: keryx/artikel/15. Hoppa till huvudinnehållet (h) Sidans menysektion:
Keryx logotype

Israel och församlingen

Om denna artikel

Diskussionen om hur det judiska folket förhåller sig till de hednakristna blir ofta polariserad mellan de som ser församlingen som en ersättning i Guds plan för judarna mot de som ser judarna som det enda väsentliga. Jag hävdar här en i Sverige tyvärr sällan hörd tredje åsikt, nämligen att församlingen och judarna tillsammans är Guds folk.

Publicerad: 2004-07-16

Uppdaterad: 2012-01-07

 

Förhållandet mellan Israel och församlingen är ofta omdebatterat. Kyrkan har en mörk historia av antisemitism och många menar att den beror på att hon såg sig som ersättningen för det judiska folket. Andra hävdar att man mycket väl kan se Guds folk idag som församlingen utan att det leder till antisemitism, eller skulle vara ett uttryck för densamma.

Tyvärr förfäktas det sällan i Sverige en tredje, och som jag menar, mycket mer balanserad hållning, nämligen att Guds folk idag varken är det naturliga Israel (judarna) eller det andliga Israel (församlingen), och inte heller att Gud skulle ha två distinkta folk, utan att vi som tror på evangeliet införlivas i gudsfolket. Vi blir verkligen ett folk.

Begrepp inom eskatologin

För att du skall kunna hänga med i diskussionerna i detta ämne kommer här en liten ordlista.

Eskatologi

Läran om den yttersta tiden, också kallad de sista dagarna. Denna period är i Bibeln hela tiden mellan Jesu uppståndelse och Hans återkomst. I dagligt tal används uttrycket ofta om denna periods avslutning, den ytterst-yttersta tiden, så att säga.

Millennium - här lika med tusenårsriket.

Det har funnits minst tre sätt att tolka idén om tusenårsriket genom kyrkans historia:

  1. Pre-millenialism: Jesus kommer tillbaka före tusenårsriket.
  2. Post-millenialism: Jesus kommer tillbaka efter detsamma.
  3. A-millenialism: Texten i Upp 20 skall inte förstås som bokstavligen 1000 år alls.

Tribulationen - vedermödan:

Tribulationism - tron på en bokstavlig sjuårsperiod som en speciell vedermödas tid.

J P N Darby - dispensationalism

Darby var en plymouthbroder som i början av 1800-talet blev den förste att systematiskt formulera en bibelutläggning som innebar att församlingen rycks upp före vedermödan (pretribulationism). Darby sorterade Bibelns texter enligt ett visst system vars två bärande moment är:

Darby indelade historien i olika tider då Gud förde sin plan vidare på olika sätt. Guds nåd delades ut (engelska: dispense jfr vårt dispensär) på ett sätt under en period, på ett annat sätt under en annan.

Idag finns det ytterst få som lär denna speciella tidsindelning, men det som ändå tydligt finns kvar är just hans boskillnad mellan Israel och församlingen, samt själva tolkningsmetoden. Ett exempel på detta är Sven Reichmann, som kommit till delvis helt andra slutsatser än Darby, men läser Bibeln med samma grundhållningar. Exempelvis kan han hantera uttrycket de heliga som en terminus technicus för judarna.

Darby influerade Scofield och hans bibelutgåva kom att brukas flitigt inom den antikarismatiska sydstatsbaptismen, såväl som inom pingströrelsen.

Mitt eget problem med darbyismen

Den boskillnad som görs just mellan Israel och församlingen, vilken missar bibelord som Rom 2, Rom 11 och Ef 3. Den leder dessutom nästan alltid till en omvänd ersättningsteologi: Församlingen blir nästan helt ointressant, förvandlad till en parentes i historien, dömd att misslyckas. (Sven Reichmann är mycket tydlig på just den punkten.) I allt väsentligt är det handlandet med Israel som är det intressanta.

Den dåliga förståelsen av apokalyptiska texter, där man läser in detaljer som knappast varit författarnas (människan som skrev och Anden som vägledde) avsikt. Exempelvis är det ologiskt att förstå bilderna symboliskt och siffrorna bokstavligt. En tid, tider, och en halv tid kan - utan att man rubbar sitt förtroende för Bibeln som inspirerad helig skrift - tolkas som en tid av prövning av obestämd längd.

Jag tror att Bibeln är alltigenom inspirerad av Gud, men texterna måste förstås utifrån sin genre. När texten gör anspråk på historisk och bokstavlig sanning då skall den tolkas utifrån det – där brister liberal teologi. När texten inte gör sådana anspråk, skall den förstås utifrån vad text det i stället är.

Vad står jag för i stället?

En svag dragning åt amillenialismen. Det är dock inte ämnet för denna artikel.

En inkorporationsteologi. Församlingen ersätter inte det judiska folket, utan vi införlivas i det! Genom frälsningen är vi hedersjudar (ordet lånat av Hans Johansson/Tomaskyrkan)

Hur skall eskatologiska texter förstås?

Min tes: Bokstavlig tolkning kan ibland vara en annan tolkning än hur texten själv vill bli förstådd.

Låt oss illustrera denna princip på följande verser från Upp 21:

Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. (V.10-11)

Här talas det om en stad. Två grundläggande frågor är då:

  1. Vad är staden?
  2. Hurdan är staden?

Denna stad beskrivs på ett antal olika sätt. Följande matematik är intressant:

Stadens längd, bredd och höjd är tolv tusen stadier (v. 16). Med moderna mått mätt blir det 230 mil på längden, bredden och höjden! Världens högsta skyskrapa idag är 432 meter hög och Mount Everest topp är knappa nio kilometer hög. Den som färdas 80,5 km upp från jordytan kallas astronaut. Över 100 mil ut i rymden kan inte längre jordens atmosfär kännas av. Höjdekordet för en astronaut (bortsett från månfärderna) är knappt 138 mil, vilket motsvarar 60 % av 230 mil. Nu kan Gud mycket väl fixa en stad som sträcker sig ut i det som idag betraktas som rymden och ändå vara beboelig av människor, men det känns ändå långsökt att ta dessa mått bokstavligt. Det sunda förnuftet både få oss att i stället tolka siffrorna bildligt.

Än tydligare blir det om man betänker stadens mur. Den är 65 meter hög. Måhända imponerande för 2000 år sedan, men knappast rimligt i förhållande till stadens höjd. (Och vad för fiender skulle man behöva mota ute med en mur när ondska inte längre finns?)

Av dessa skäl är det ganska lätt att se att här har vi inte en bokstavlig arkitektonisk beskrivning av en framtida boning. Faktum är att denna stad inte alls är var vi skall vistas i evigheten, utan den är en bild på oss själva. Vi skall inte bo i det nya Jerusalem, utan vi kommer att utgöra det.

Detta framgår om vi läser det bokstavligt som rimligen låter sig läsas så, nämligen den berättande texten.

Och en av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru. (V. 9)

Detta är vad som sägs. Jag skall visa dig bruden och han visade mig den heliga staden. Det står mycket tydligt att staden är bruden. Formuleringarna är otvetydiga. När vi läser beskrivningen skall vi alltså förstå dem som en beskrivning av oss, inte var vi ska bo. Det är utsagt i texten att vi skall förstå dem på det viset. Det är däremot aldrig någonstans i texten utsagt att vi skall förstå dem på annat sätt.

Det jag jagar efter är alltså följande bärande princip: Man skall läsa texterna så som texterna säger sig vilja bli lästa, genom sin genre.

Detta är en av anledningarna till varför jag kallar mig evangelikal och inte fundamentalist. I sin iver att undvika liberala teologier, historisk-kritiska tolkningsmetoder, m.m. så har man bitvis gått för långt - inte i synen på textens inspiration - utan i den bokstavliga metoden att tolka texterna. När texten själv inte gör anspråk på att förstås bokstavligt, så är vi inte trogna mot den om den ändå läses bokstavligt.

Detta är anledningen till att jag kallar fundamentalisternas tolkning ängslig (jag använder nu ordet fundamentalist i en av ordets nutida betydelser, som beteckning på en kristen gruppering, med teologer som Ryrie, Walvoord, Thiessen.) Oron för subjektivism och ett liberalt lämnande av texten som norm leder till en överreaktion.

En tolkningsfråga, inte en fråga om textens inspiration

Märk väl att jag noggrant skiljer mellan inspirationen som sådan och tolkningsmetoden. Jag bekänner mig till fullo till 200 % synen, att Bibeln är helt igenom gudandad och tillförlitlig. Vad jag säger innebär möjligtvis att jag i fundamentalismen saknar hänsyn till den mänskliga sidan av Skriften. Det blir ett svagt första steg i studiet, det man kallar exegetik bland teologer. Exegetiken innebär att man inte använder texten till sin lära direkt, utan att man först frågar vad den först betyder i sig.

Ett ytterligare exempel

Ett annat exempel, i Rom 6 talar Paulus om dopet, men han undervisar om vår frihet från Synden. Självklart är det en viktig text i samband med dopdiskussioner, men när vi formulerar oss läromässigt får man inte ta enskilda verser ur Paulus resonemang, så att de tas för intäkt för något Paulus inte sagt. Vi behöver följa Paulus tankegång, vi behöver se vad han hade för intention och vad som var hans poäng. Sedan tittar vi på mottagarnas situation och på vad orden betydde för dem. Orden kan ibland betyda mer än vad den mänsklige författaren anade då han skrev dem, men först måste vi veta vad orden betydde i sitt ursprungliga sammanhang.

När man talar om något annat än de yttersta tingen hade de flesta tyckt att denna metod är både framkomlig och vettig. I praktiken tillämpas den av de allra flesta bibeltroende. Vad jag vill säga är att man inte skall byta metod bara för att man inte längre studerar en etisk fråga eller någon annan fråga om den kristna läran.

Mer uppenbarelse allteftersom

Ett argument som rikts mot denna metod är att Bibeln själv i Daniels bok talar om att mycket skall uppenbaras mer ju längre tiden lider. (Dan 12:4)

Jag skiljer mellan att förstå mer än och förstå något annat än. Om jag läser exempelvis 1 Thess vet jag säkerligen mycket som brevets ursprungliga mottagare inte visste. Både om eskatologi och om annat. Men mitt första steg (exegetiken) måste ändå vara att fråga hur dessa förstod brevet de fått i sin hand. Om jag aldrig ställer den frågan har jag nämligen inga garantier alls mot att läsa in betydelser i texten som är tvärsemot dess ursprungliga betydelse.

I en fråga där två teologiska ståndpunkter står mot varandra, så är det en god väg att hålla sig till den ståndpunkt som bevisligen ligger i linje med textens ursprungliga innebörd.

Om församlingen och Israel

Min tes är att församlingen införlivats i Israel, enligt Nya Testamentets texter, och att man varken kan säga att församlingen ersätter Israel, eller att de två existerar som olika storheter i Guds plan. Att göra åtskillnaden mellan Israel och församlingen till bärande element i teologin är alltså fel.

Den syn jag förfäktar är tyvärr ovanlig i Sverige och det syns inte minst i diskussioner runt Israel och Palestina.

Efesierbrevet 2:11f

Skiljemuren mellan judar och hedningar har rivits

Kom därför ihåg att ni som av födseln var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallas omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen av människohand, kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen.

Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod. Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.

Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.

I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande.

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.

Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.

Denna text har en tydlig tankegång. Det fanns förut ett tillstånd som nu har upphört och ersatts med något nytt. Låt oss titta på vad som förut saknades:

  1. Omskärelse (på kroppen), förbundstecknet.
  2. Kristus (ni… var utan Kristus)
  3. Medborgarskap i Israel, namnet på Guds folk.
  4. Del i förbunden (pluralis) och förbundens löfte (singularis)
  5. Hopp
  6. Gud

Detta tillstånd sammanfattar Paulus i ordet borta: Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

Det som nu följer är alltså en övergång från det gamla tillståndet till något nytt. På följande sätt beskriver Paulus nu vad som skett mellan judar och hedningar:

  1. De två lägren har blivit ett
  2. Skiljemuren är riven
  3. Lagen som väg till frälsning är upphävd
  4. Vi har blivit en människa, inte längre två
  5. Frid har instiftats
  6. Försoning har kommit till stånd
  7. Fiendskapen har dödats
  8. Vi har fått budskapet, både vi som var långt borta (hedningarna) och de som var nära (judarna)
  9. Båda dessa kan nu nalkas Fadern i en enda Ande

Denna förändring har nu fått ett antal resultat:

  1. Vi har fått samma medborgarskap i Israel
  2. Vi har vårt hem hos Gud
  3. Vi har infogats i den byggnad vars grund är:
  4. Apostlarna, det nya förbundets budbärare
  5. Profeterna, de gamla förbundets budbärare
  6. Jesus själv som hörnsten
  7. Denna byggnad hålls ihop av Jesus
  8. Denna byggnad växer till ett heligt tempel
  9. Detta tempel är Guds egen boning

Detta är bibelns enskilt tydligaste text om hur förhållandet mellan judar och kristna är och huruvida det blivit någon skillnad på hedningarnas och judarnas status i och med Jesu död och uppståndelse.

God skriftutläggning säger att dunklare bibelord skall förstås i ljuset av klarare bibelord. Ingen annan text har så tydligt som ärende att förklara förhållandet mellan hednakristna och judarna. Ingen annan text adresserar denna fråga så tydligt utifrån vad Jesus åstadkommit med sin död och uppståndelse.

De som förfäktar judarnas unika ställning följer som regel en annan logik. De börjar med att hänvisa till Guds löften i GT och sedan fastslå att Guds löften är eviga och utan villkor. De gäller fortfarande.

Inget av detta förnekar Paulus, och ingenstans i denna text står det att det judiska folkets ställning som Guds folk skulle ha upphört. Församlingen tar inte enligt denna text deras plats. Däremot vidgas begreppet Israel. De som låter sig frälsas genom att gensvara på evangeliet, de införlivas i Israel. De får med kuslig tydlighet samma medborgarskap. Vi är enligt grekiskan medborgare tillsammans med judarna.

Texten har inga förbehåll alls vad jag kan se.

Medborgare tillsammans med måste i sitt sammanhang syfta tillbaka på den enda storhet i texten om vilken ordet medborgarskap används, nämligen Israel. I grekiskan står det sympolites. Vi känner igen förstavelsen sym från ord som symbios (liv samman), symmetri (samma mått), symfoni (låta tillsammans). Den andra delen av ordet är polites, släkt med polis (=stad). Theological Dictionary of The New Testament skriver om ordets vanliga användning: The [polites]is one who shares in the [polis], i.e., the citizen with all the relevant active and passive privileges.

Tankegången är klar: Förut var vi inte medborgare i Israel, nu är vi det. Det vi tidigare saknade har vi nu fått.

Ett andligt och ett naturligt Israel?

Vad de som vill hävda en tydlig distinktion mellan Guds folk, Israel, och Guds folk, församlingen, gör är också att de ofta talar om det andliga Israel och det naturliga Israel. Samma tal återfinns också hos de som vill sätta församlingen i Israels ställe. Fast de lägger delvis andra innebörder i orden och de drar andra slutsatser från dem.

Själv är jag restriktiv med att tala om det andliga Israel och det naturliga Israel eftersom termerna inte förekommer i Bibeln. Den bibliske författare som kommer tanken närmast är Paulus, så låt oss fråga om dessa kategorier finns i hans tänkande.

I Rom 2:29 talar Paulus om människor som är omskurna i hjärtat och anden eller alternativt översatt omskurna i hjärtat i Anden (syftandes på Guds Ande, eftersom Ande här står i motsats till bokstaven). Denna inre omskärelse syftar i sitt sammanhang definitivt påhedningar. I sitt sammanhang kontrasteras den inre omskärelsen med den yttre, vars värde sätts till noll.

Detta är det skriftordet som möjligen talar om ett andligt och naturligt Israel, och även om man nog skall akta sig för att dra för långtgående slutsatser härifrån, så är det ändå klart att om nu begreppet det andliga Israel skall användas så inkluderas de frälsta hedningarna däri.

Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren. Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor. (Rom 2:25-29)

Genom hela Romarbrevet laborerar Paulus med ett antal motsatsförhållanden. Några exempel:

Helt i linje med detta, så skiljer alltså Paulus mellan en yttre och en inre omskärelse. Men han konstruerar aldrig ett nytt gudsfolk i stället för det gamla.

Inom parentes bör det nog också tilläggas att det också i GT, speciellt i profetböckerna, tydligt framhålls att yttre symboler (som omskärelse) saknar värde om de inte matchas av en inre verklighet. Och att denna tanke levde stark i såväl dåtidens som nutidens judendom.

Men den viktiga slutsatsen består. Det stora antal texter som talar om att det inte längre finns några skillnader i församlingen mellan jude och hedning, de texterna har inga förbehåll.

Nu menar jag självklart inte att Israel efter köttet (Paulus ord) är fullständigt oväsentligt, glömt av Gud eller berövat sina löften:

De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen. (Rom 9:4-5)

Men så fort Paulus sagt detta problematiserar han begreppet Israel:

Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel… (Rom 9:6)

Jag är dock redan uppe i en så lång artikel att jag väntar med Rom 9-11.

Huvudkontentan av NT:s texter om församling och Israel är dock klar: Vi är genom Kristus införlivade i Israel, vi har ympats in i trädet, för att använda Paulus bild i romarbrevet.

Teologins bärande moment

När detta – den i Kristus borttagna skiljelinjen mellan jude och hedning är den huvudsakliga tanken, den bärande idén, i de nytestamentliga texterna, då är det minst sagt vanskligt att göra åtskillnaden mellan jude och hedning till den bärande idén för sin teologi.

Somliga bibeltexter talar tydligt om hur Guds kallelse, löfte och förbund med det judiska folket står fast. Mot dessa bibelord lutar sig det jag kallar för kontinuationsteologin, tron att judarna fortsätter stå på ett unikt sätt i fokus för Guds handlande.

Andra texter talar om hur Guds församling är i åtnjutning av det löfte Gud gav judarna, och har fått samma kallelse. Mot dessa texter lutar sig de som har vad deras kritiker (med rätta) kallar ersättningsteologi.

Båda dessa teologiska mönster är alltså drabbade av samma problem. De utgår från åtskillnaden mellan jude och hedning, och inte ifrån sammanfogningen i Kristus.

Varken enkel kontinuitet eller ersättning

I stället för dessa två polariserade uppfattningar drar jag alltså en lans för vad jag kallar inkorporationsteologi, vilken gör rättvisa åt:

Frågan om judarnas frälsning

En fråga som med rätta väcks utifrån min utläggning är den om judarnas frälsning. Om nu judarna som folk inte upphört att vara Guds folk, är de då också att betrakta som frälsta?

Teologer som Krister Stendahl gör här gemensam sak med många ivriga israelvänner, då det säger att juden skall räknas som frälst i kraft av sin judiska tro, eller rent utav i kraft av sin judiska börd. Detta uttrycker dock en minoritetsuppfattning.

Här är Bibeln glasklar. Så länge som en jude förlitar sig på sin judiska fromhet och sitt judiska arv, för sin frälsning, så ställer han eller hon sig i själva verket vid sidan av evangeliet och går förlorad. Som frälsningsväg för individen är inte det gamla förbundet och dess lag värt något.

Den enskilde juden är alltså inte garanterad någon plats i himmelen i kraft av:

Frälsningsvägen för varje människa är en och samma: tron på Kristus.

Frågan om judarnas frälsning är kontroversiell. Det finns till och med somliga debattörer som menar att det är antisemitism att påstå det jag nyss gjorde. Utifrån en lång historia av förtryck och tvångskonvertering, så kan man förstå att det inom judendomen finns en känslighet.

Min slutsats förblir ändå att som folk är judarna, tillsammans med de hednakristna, Guds folk. Men den enskilde juden blir ett Guds barn genom att tro på evangeliet om Jesus, precis som alla andra. Det måste gå att vidhålla denna mycket rimliga tolkning av Nya Testamentet, samtidigt som man med kraft visar avsky mot de faktiska övergrepp som i kristendomens namn gång efter annan riktats mot det judiska folket.

Det är inte bara judarna som drabbats när kristen mission gått hand i hand med politisk och miltär makt! Så även om de behandlats värst, så visar detta att problemet inte så mycket är frälsningsläran som missionmetodiken.

Guds löften till det judiska folket

Ersättningsteologi har historiskt sett utgjort ett försvar för kyrkans förtryck av judarna – men knappast detta förtrycks enda orsak. Det finns en märklig ironi i det faktum att den idag snarare förment används som ett försök att motverka förtryck.

Jag tänker på konflikten Israel-Palestina. Det är mycket sällan jag använder bibliska eller teologiska argument i dabatter kring den. Vanligen därför att mina åsiktsfränder ofta gör sig löjliga med en skrämmande naivitet i sina argument. Försvaret av Israel framförs då utifrån teologiska överväganden också när man diskuterar dagsaktuella händelser på marken. Israelerna kan ju inte göra något fel – eller så är vi förbjudna att påtala deras fel – för att de är Guds folk.

I stället brukar jag utforska källorna och titta på vad som faktiskt händer. Det skiljer sig ofta markant ifrån vad som framförs i media av partiska eller lata journalister. Men det är inte ämnet för denna uppsats.

Från motsatt håll så framhålls det dock som sagt ofta att judarna inte längre skulle ha någon speciell plats i Guds plan. Efter Kristushändelsen så skulle de vara ett folk som alla andra. Varken mer eller mindre. Detta är exempelvis framfört i dokumentet Kairos Palestina, som de flesta svenska kristna palestinavänner hänvisar till.

Den teologiska analysen i detta dokument bygger dock på ett cirkelargument. Eftersom tanken på en speciell plan med det judiska folket påstås legitimera förtryck, så måste denna tanke förkastas av moraliska skäl. Man har alltså redan bestämt sig i förväg för vad Bibeln säger, innan man ens har börjat läsa texterna.

Det finns anledning att lyssna till palestinska kristnas beskrivning av sin verklighet, men detta duger inte som teologisk metod.

Inkorporationsteologins hållning

Inkorporationsteologi är inte ersättningsteologi. Den bejakar likt ersättningsteologin att många texter i Nya Testamentet talar om något nytt, men inte så att allt gammalt upphör. Att Gud förtydligar och utvidgar betydelsen av många av de gamla löftena är inte per automatik detsamma som att deras usrprungliga innebörd gått förlorad.

Det är skilland mellan att säga nu gäller detta också och att säga det gamla gäller inte längre. För att kunna påstå det sistnämnda, så krävs det en helt annan nivå på bibelutläggningen än vad som kan presteras bland såväl dagens som historiens ersättningsteologer.

Det går dessutom utmärkt att tänka sig att judarna bor i det land som Gud lovat dem, utan att för den skull andra folks skulle behöva försvinna från platsen. Det finns inga löften som måste tolkas som att inga andra får bo i landet.

Inom Israels gränser bor det idag såväl afrikaner och libaneser (som flytt till Israel, undan arabiskt förtryck), druser och palestinska araber. Så får det gärna fortsätta för mig.

Artikelinfo
Publicerad:2004-07-16 19:36     Författare:itpastorn
Uppdaterad:2012-01-07 22:46     Ämne:Israel
Uppdaterad: 2012-01-07 22:46    © Keryx